25 augusti 2016

Kikaruppställning

Vädret var varmt och skönt, men mycket disigt. Min HEQ5-montering får så länge stå utomhus under regnskydd, och jag ägnade en stund åt att försöka orientera den korrekt. Det blir ju en helt annan stabilitet och följnoggrannhet än med det portabla iOptron, men i gengäld en massa skymmande träd…Det gick knappast att ta några användbara bilder, men jag testade Goto-systemet mot M13 och fick denna 200mm-bild av hopen under en disförstorad eta Herculis. Skam till sägandes fick jag på kamerans lilla bildskärm för mig att eta var M13 och tog flera bilder med eta i centrum av bilden och M13 utanför…

CA5771

En 70mm-bild av M15 visar ännu tydligare disets inverkan. Det stora blaffan är stjärnan Enif, och om man inte vet var M15 ligger är det inte lätt att skilja den från en stjärna!

CA5782

En 200mm-bild visar M15 som uppenbar klothop, och turligt nog finns även Pallas kvar i nederkanten.CA5779

Här har jag förstorat upp området med Pallas på bilden från 23/8, och det är lätt att se hur småplaneten har rört sig

CA57xx

23 augusti 2016

Roligheter och problem

Vädret var ganska klart, men med en del tunna dismoln. Jag satte en kamera med teleobjektiv (130mm f/4) på iOptron-stativet och gick iväg en bit till ett ställe med fri horisont åt sydväst för att åtminstone få några översiktsbilder av de många stjärnhopar och nebulosor som finns ditåt. (Jag når dem aldrig med teleskop för några ordentligare studier). Stativet var inte riktigt med på saken dock, utan glappade så att bara en bild av fyra eller fem blev användbar. Av någon outgrundlig anledning var problemen mindre i andra riktningar, så jag fick några bilder till sist.

Här först en av himlens finaste öppna stjärnhopar, M11. Den ligger i den lilla stjärnbilden Scutum(Skölden), mest känd för sina mängder av svaga vintergatsstjärnor (”Scutum-molnet”). Det beror mest på att där inte finns så många mörka stoftmoln, vilka annars skymmer bort stjärnorna. En stjärna som sticker ut med sin rödaktiga färg är V Aql (Aql=Örnen, närmaste stjärnbild norr om Scutum), vilken som många andra av sin sort också varierar i ljusstyrka.

CA5746

Nere vid horisonten var det molnigare, men man kan ana den tvåfärgade Trifidnebulosan (M20). Lagunnebulosan (M8) är dold i molnen, men vi ser också de två klotformiga stjärnhoparna M22 och M28 nära lamda i Skytten (Sgr), ”tekannans lock”.

CA5748

Lite högre upp finns ”Svan”-nebulosan M17 tillsammans med tre öppna stjärnhopar (M23, M25 och NGC 6645)

CA5767

(Om man vänder nebulosan med söder uppåt kan man med lite fantasi se den som en simmande svan på väg åt vänster).

Picture saved with settings applied.

Ovan har jag pekat nära stjärnan lambda i Örnen (för M11) och lambda i Skytten (för M20 m.fl.), och av en lustig slump ligger planeten Neptunus i år nära stjärnan lambda i Vattumannen (Aqr), så den är ovanligt lätt att hitta. Mitt i bilden ser vi ett starkt och flera svagare streck. Det är geostationära satelliter som när kameran följer himlens rörelse blir synliga på detta sätt.

CA5758

 

Asteroiden nr 2 Pallas har en mycket ovanlig bana som kan föra den långt ovanför (eller under…) ekliptikan. Förra året kunde man se den i Herkules och Ormbäraren, och just nu är den i en gynnsam opposition i Lilla Hästen (Equ). På bilden ser vi också den ljusa stjärnan Enif (epsilon i Pegasus) och den klotformiga stjärnhopen M15. Denna är så liten och kompakt att man här knappast kan skilja den från en ljus stjärna.

CA5757

Mitt i Svanens stjärnbild hittar man som vanligt den långperiodiska variabeln chi Cygni. Den närmar sig nu sitt maximum och är lätt att urskilja. I minimum kan den vara tusen gånger ljussvagare, och det är då inte lätt att identifiera den säkert bland alla svaga grannstjärnor. (Satellitspåret t.h. kan man via heavens-above.com identifiera som ”Cosmos 1125 Rocket”).

CA5760

 

 

 

 

 

11 augusti 2016

Fortfarande magert med Perseider

Det var klart även denna kväll, och jag började med att på den mycket ljusa himlen få en sista skymt av Mars under månen och Saturnus. Exponeringstiden är bara 2 sekunder, men de båda planeterna syntes tydligt ändå, omkring 22.13.

C_5128

En dryg timme senare började jag spana efter Perseider, men såg på mer än en halvtimme inte mer än fyra eller fem, ingen av dem särskilt ljusstark. Jag hade kamera med fisheye-objektiv igång nästan hela tiden, och de flesta streck på bilderna kommer från satelliter. På en 30s-exponering syns här en stor del av himlen, och jag har markerat Karlavagnen och Cassiopeia på var sin sida om Polstjärnan.

CA5717

På nästa bild syns dock utom den oidentifierade satelliten (heavens-above räcker inte alltid..)  en typisk ”sporadisk” meteor, dvs en av de otaliga stoftpartiklar som jorden hela tiden möter i sin rörelse runt solen. Rörelseriktningen på himlen är nästan vinkelrät mot riktningen till Perseus, så även om det nu är Perseidtid var detta ingen Perseid!

CA5724

På denna bild från 23.49 finns dock till sist (förutom två säkert identifierade satelliter) ett äkta Perseid-spår, med realistiskt ljusuppflammande och korrekt riktning. Tittar man noga ser man ovanför till vänster om Perseiden ytterligare en sporadisk meteor med fel riktning(!)

CA5741

Slutsatsen för min del var alltså att Perseiderna under dessa två kvällar (10 och 11 augusti) inte var aktivare än normalt, men maximum kan förstås ha kommit senare.

Som syns av de enskilda bilderna ovan men blir ännu tydligare på en 12-minuters sammanslagning (med DeepSkyStacker) så är min himmel åt centrala Värnamo till (uppåt vänster) mycket ljusförorenad. Så även om den horisonten är relativt fri från träd så går den inte att använda för att fotografera svaga objekt. Vintergatan i zenit och ner mot sydväst syns mycket bättre.

(Jag hade bättre sikt åt sydväst i går, se denna bild i repris…

Picture saved with settings applied.

 

10 augusti 2016

Stjärnpremiär men dåligt med Perseider

I detta lågtrycksväder tyckte jag det var bäst att kolla efter Perseider vid första klara tillfälle. Först tog jag en titt i sydväst och såg Saturnus men inte Mars. Mars ligger bara en grad nedanför till vänster om delta Scorpii, men horisontträden dolde den effektivt klockan 22.34.  Ska testa tidigare i morgon(?)

C_5075

Trevligt nog passerade ISS ett par minuter senare (för nästan sista gången denna synbarhetsperiod) nära ovanför planeten. Jag var inte beredd, annars hade jag tagit fler bilder…

C_5076

Halvmånen till höger blir överexponerad redan på 15 sekunder

C_5078

Här syns den lite halvdant med 85 mm brännvidd och 1/100 sekunds exponering, men synen kan inte alls mäta sig med verkligheten, där ögat utan problem kan se både svaga stjärnor och en stark måne samtidigt

C_5079

Sen försökte jag då fånga Perseider, med klent resultat. Trots att jag var ute nästan 90 minuter såg jag bara en enda Perseid med blotta ögat, och hade ingen kamera igång åt det hållet…

Jag tog många vidvinkelbilder (EOS450, 18mm f/2,8) mot det klassiska vintergatsfältet med Svanen och Lyran. Satelliter och flygplan ritar då och då spår, men de kan knappast misstas för meteorer

C_5097

Senare siktade jag åt norr med samma otur. Även här är det gott om satellitspår, här ALOS2 som passerade trevligt nära under både Andromedagalaxen t.h. och dubbelhopen h+chi Persei i bildens mitt.

C_5112

Det enda som möjligen skulle kunna vara en  Perseid är detta spår från 23.39, men riktningen är en aning fel?

C_5118

Med min andra kamera (EOS60) körde jag fisheye-bilder av hela himlen där en ljusstarkare Perseid skulle kunna synas. Inte heller på dessa fångade jag något, men det blev ju fina vintergatsbilder. Här först en summabild (DeepSkyStacker, 270 s) från omkring 23.06, med mycket skymningsljus kvar

Och här en från omkring 23.33 (DSS, 770 s ) med ännu tydligare vintergata

Vidvinkelbilderna ovan kan också summeras, så en mer detaljerad vintergata i Svanen blir så här (DSS, 300 s)

Mot nordost försvinner vintergatan ner i den påtagliga ljusföroreningen från Värnamos centrala delar, men vi ser här (DSS, 450 s) ”dubbelhopen” med norra delen av Perseus under sig.

1 juni 2016

Knotten är här, inga fler observationer…

Den härliga kvällen stördes bara måttligt av mygg, och jag planerade en sen observationssejour med Mars. Jag hade sett ut ett ställe tillräckligt nära huset (elsladdsräckvidd…) varifrån Mars skulle vara synbar efter ett eller så, och flyttade upp alla grejor för en brant slänt. Innan jag ens hann hitta Polstjärnan kom dock knotten. De har hindrat mina sommarobservationer förr, och jag kunde inget annat göra än att retirera hem igen med oförrättat ärende. Som lök på laxen blev min älsklingsdator (som varit med på äventyret) helt omöjlig att stoppa eller få igång. Nu är det problemet löst verkar det, men det blir nog inga Marsobservationer alls denna opposition.

11 maj 2016

En tur runt månen

Liksom den nionde var kvällen klar, med en fin måne att filma. Här först ett par direktbilder genom SW200, med 1/600 s exponering för detaljer och 1/3 s för jordskenet.

CA5658 CA5664

Om man exponerar ännu längre (2 s) kan man trots den gravt överexponerade skäran också se ett antal svaga stjärnor. De två Hipparcosstjärnorna är av 8 magnituden, medan stjärnor av magnitud 9 eller 10 har nummer i den ”Tycho”-katalog som också producerades i Hipparcos-projektet. Detta är typiskt, normalt finns ingen stjärna synlig för blotta ögat (magnitud < 6)  så här nära månen på himlen, utan ockultationer och nära konjunktioner är speciella tillfällen man får hålla utkik efter. Stjärnor som varierar i ljusstyrka kan ha en specialbeteckning, som här UU Cnc, en s.k förmörkelsevariabel. Förkortningen Cnc betyder Cancer, dvs månen befinner sig  i stjärnbilden Kräftan.

CA5668

Men tillbaka till detaljerna på månen. Dålig seeing plus datorproblem gör att kvaliteten inte är den bästa, men jämfört med direktbilder får man ändå fram många detaljer. Här följer en serie bilder som i princip går medsols runt från norr, längs den belysta randen mot söder och upp igen längs terminatorn.

Librationen gynnar norr och östsidorna av månen, så kratrarna Petermann, Cusanus och Gauss, liksom Humboldthavet, blir väl synliga

N3161

N3160

N3162

Öster om Mare Crisium ser man bortsidorna av båda Mare Marginis och Mare Smythii som oftast är mycket svårare att se

N3163

N3164

Langrenus och Petavius syns fint

N3165

Vidare neråt ser vi den stora dalen vid Rheita och några solbelysta toppar av Altai-förkastningen ut åt vänster från Piccolomini

N3166

N3173

Nu vänder vi uppåt längs terminatorn med tyvärr (av datorskäl) extra dåliga bilder av Nektarhavet

N3167

N3168

På Lugnets Hav finns en intressant spricka+förkastning på var sida om Cauchy

N3169

och sprickor syns också mellan Römer och G.Bond.

N3171

Längst upp till vänster på bilden ovan syns Hercules, och om vi backar till första bilden inser vi att vi nu faktiskt slarvigt tagit oss månen runt.

 

9 maj 2016

Merkuriuspassagen

Dagen började klar och fin, och allt verkade redo för en fin passage. Gårdagens fläckar hade roterat fram lite till på solskivan, men annars var det sig ganska likt. Helbilden här tagen klockan 11.42, detaljbilden 11.48.

N3103

N3104

Några småmoln syntes, till synes ganska oskyldiga. MEN så blommade de hastigt upp, så att himlen strax före inträdet vid 13-tiden var nästan helt täckt. Genom en 30s-lucka ungefär 13.13,2 fick jag dock denna första glimt av Merkurius

N3105

Några få sekunder kring 13.16,6 gav med Registax-kombinering följande suddiga bild

N3106

När jag misslyckades med att göra samma sak med en sekvens kring 13.19 testade jag i stället att (med en lite omständlig nättjänst) omvandla enskilda filmrutor till jpg-bilder. Två enskilda bilder från 13.16,5-16,6 ser då ut som

N310x N310y

dvs hela filmning+Registax är faktiskt lite överflödigt…

En liknande enkelbild finns från 13.19,0

N3107

medan det i fortsättningen är Registax-behandlade längre filmavsnitt.

Dessa (från 13.23,8 resp 13.25,4) är fortfarande molnstörda

N3108 N3109

medan det ser klart bättre ut utan moln 13.26,5 resp 13.29,9

N3110 N3111

På bilderna utan Barlow (dvs med en fokallängd av bara 430 mm) får man en bättre överblick, här först 13.36

N3113

Klockan 14.51 resp. 15.31 finns Merkurius fortfarande nedanför till vänster om de två fläckarna

N3130

N3136

Bilden 17.02 har planeten rakt nedanför fläckarna

N3149

och den fortsatte sedan neråt åt höger. Min sista ostörda bild är från 18.42

N3151

Sedan kom solen in i ett träd, och det var inte lönt att fortsätta. (Detta är en enskild frame från ungefär 19.23).

N316x

Medan planeten befann sig någorlunda i mitten av solskivan kunde jag få den i samma fält som solfläckarna, vilket gav de intressantaste bilderna. Här successivt klockan 14.00, 14.48 resp. 15.25

N3121 N3129

N3134

och här sedan med sämre seeing och vertikal orientering klockan 16.17 resp. 17.35

N3142 N3151

Med mindre fält (fler filmbilder) blir det en aning skarpare slutbilder, här den större fläcken 16.23 och den mindre + Merkurius 16.25, och bättre blev det inte, eftersom allt faktiskt är gjort med en 70 mm refraktor med bara 430 mm brännvidd.

N3144 N3145

På kvällen såg man också en fin nymåne, och jag tog några bilder genom SW200. (Någon filmning av detaljerna orkade jag dock inte med). Bilderna här, med 1/15 s resp 1/125 s exponering togs redan 21.54, medan det ännu var för ljust för att få en bra bild av jordskenet.

CA5649 CA5638