21 september 2016

Månen vid Aldebaran

Det var ingen särskilt nära passage, men ändå trevligt att åter kunna ta bilder av månen vid Hyaderna och Aldebaran. Som vanligt är kameran mycket sämre än ögat på kontrastrika scener, och man får kompromissa. Jag använde ett 200 mm teleobjektiv på fast stativ och kunde vid 23-tiden se månen och Aldebaran nästan hemifrån. Vädret var mycket disigt, och redan på 1/2 sekund sprids månljuset i diset så att svagare stjärnor helt dränks. Man ser i alla fall tydligt Aldebaran ovanför till vänster om månen, samt andra ljusa Hyadstjärnor.

ca5960

Månens fas är tydligare med lite kortare exponering (1/5 sekund)

ca5957

men sen får man minska drastiskt för att se detaljer på månen. Vid 1/80 s syns Aldebaran fortfarande tydligt

ca5953

men om man vill se detaljer på månen får man gå ner till 1/2000 s. Aldebaran är nu osynlig.

ca5949

Jag kortade sedan brännvidden till 100 mm för att få med hela Hyadernas V (1/2 s exp).

ca5961

Med längre exponeringstid (1,3 s) dränks Aldebaran i diset, och månens fas kan bara utläsas från den gröna reflexen

ca5962

Det är då bättre att minska till 1/10 s, vilket tydligast visar kvällens huvudaktörer, månen och Aldebaran

ca5964

16 september 2016

Månförmörkelse mini

Årets enda synbara förmörkelse är en halvskuggeförmörkelse av månen, och jag vill gärna bevaka den trots att den inte blir särskilt iögonenfallande. Molnen ligger täta 20.30, men jag cyklar iväg till ett ställe med friare utsikt åt öster. Jag har med mig Megrez-teleskopet (f=360mm, f/5) plus kamera på ett fast stativ, och ställer upp det när jag kan ana månen bakom molnen. De rör sig frustrerande långsamt, och ännu 20.53 är det mest ”molnförmörkelse”. Den riktiga förmörkelsen har maximum ca 20.56, så det börjar kännas hopplöst.

ca5895

Men ibland har man turen på sin sida, och det börjar öppna sig en lagom lucka i molnen. Från och med 21.05 har jag månen på ganska klar himmel och försöker hitta rätt exponering. Jag har glömt att jag (sedan senaste djuprymdsförsöken) har kameran inställd på ISO3200, och försöker förgäves minska exponeringstiden som redan ligger på minimum 1/8000 sekund (att jämföra med 1/10 s genom molnen ovan). Det är uppenbart att månens överkant är ganska djupt inne i halvskuggan, men bilden är som sagt överexponerad.

ca5915

Jag ändrar till ISO400, och får med 1/2500 s följande vettiga bild omkring 21.07. Förmörkelsen är fortfarande stor, och man ser lite tydligare detaljer på månskivan.

ca5920

En bild från 21.08 med ännu kortare exponering och högre kontrast är kanske ännu bättre, och jag är nöjd och tar cykeln hem igen

ca5925

Som jämförelse syns här den i praktiken helt oförmörkade månen på en bild från 22.25, som jag nu bekvämt kan ta från trädgården.

ca5940

5 september 2016

Repris på gårdagen, fast bättre…

Det var ännu bättre väder (mindre dis), och jag gick iväg i god tid för att se den sydliga vintergatan. I så god tid visade det sig att Mars oväntat fortfarande syntes i ett hack i horisonten. Jag hann inte fokusera kameran (50mm f/2,8), men man ser alltså tydligt Mars och Saturnus på väg ner under två ljusa stjärnor i Ormbäraren (Ophiuchus).

CA5838

En halv minut senare börjar Mars försvinna, men jag har i alla fall fokuserat hjälpligt. (Hade jag gått ut fem minuter senare hade jag inte sett någon av planeterna…)

CA5839

Målet var som sagt den sydliga vintergatan, här först med vidvinkel (18mm f/2,8) innan det blivit riktigt mörkt.

CA5842

Satellittrafiken är frustrerande tät på denna bild (50mm f/2,8). Enligt Heavens-above är det vänstra spåret från bärraketen för Cosmos 371, det högra från ett raketsteg för Cosmos 332, medan jag tills vidare inte kan identifiera mittspåret.  Messierobjekten är alla öppna stjärnhopar, men man ser tydligt lite extra rosa från röd vätgas i M16 och M17.

CA5848

På denna horisontbild är det mest flygplan som ger spår, men man ser tydligt den stora ”Lagunnebulosan” M8. Klothoparna M22 och M28 kan i denna skala knappast skiljas från stjärnor.

CA5852

Med samma 50mm-objektiv pekade jag mot Karlavagnens ”tistelstång” med det berömda paret Mizar/Alcor. När man vet var de finns kan man lätt urskilja de svaga galaxerna M101 och M51. Karlavagnen står nu på höstkvällarna i sitt lägsta läge på himlen, och från min kikarplats ligger M51 under ”takkanten”, och även M101 är svår att observera med teleskop.

ca5846

Som sista uppgift med 50mm-objektivet siktade jag mot lambda i Vattumannen där jag några tidigare kvällar sett spår från geostationära satelliter. Med detta lilla objektiv ser man ett tydligt och flera svagare spår, och när jag sedan gör tvärtom, håller kameran stationär, ritar alla stjärnor spår medan de geostationära satelliterna blir punkter! De ligger alla i en snygg rad, projektionen av den magiska cirkelbanan 35800 km över ekvatorn där omloppstiden för en satellit är exakt ett stjärndygn. (Jag ska försöka identifiera den extra starka, sedd också t.ex. 23/8)

ca5853

ca5854

Sen var jag framme vid observationerna genom SW200. Det gick inte lika smidigt som i går, och jag fick t.ex. göra om GoTo-inställningarna när instrumentet gick från väster till öster om meridianen. Jag kollade inte heller polinställningen, som nog hade ändrat sig lite till det sämre (att döma av de avlånga stjärnorna på några bilder). Men att öht kunna köra runt mellan Messierobjekt är en ny erfarenhet, och jag är helt nöjd med kvällen. Jag tog oftast flera exponeringar (för DSS-kombination), men redan en enda visade mycket, särskilt som jag drog upp känsligheten till ISO 3200.

Först den fantastiska öppna stjärnhopen M11, med så många stjärnor att den mest liknar en klothop. Här var det viktig att ha reda på den lokal horisonten, eftersom den ganska sydliga hopen försvann bakom träd redan 22.45.

ca5859

Hantelnebulosan M27 lockade även denna kväll, och den ökade känsligheten ger en ännu bättre 1-minutsbild

ca5864

Klothopen M71 ligger alldeles i närheten, vid stjärnan delta i Pilen. I jämnbredd med M27 försummar man den lätt, men den är alltså stor och tydlig!

ca5868

En mer välkänd klothop är M15 nära Enif i Pegasus. Den ligger snyggt placerad mellan en gul och en blå stjärna, vilka förstås båda ligger långt hitom hopen, några hundra ljusår jämfört med kanske 30000.

ca5870

På måfå valde jag sen den öppna stjärnhopen M52 på gränsen mellan Cassiopeia och Cepheus. På bilden finns lite röd vätgas nere till höger, vilket visar sig vara den berömda ”Bubbelnebulosan” (NGC 7635). Med större teleskop kan man här se nästan en ”såpbubbla” blåst av en intensiv stjärnvind från en het, ung stjärna.

ca5878

Till sist tog jag fler bilder av granngalaxen M33 (jmf i går), för att så småningom försöka få till en bra summabild.

ca5872

Jag tog ju lite fler exponeringar, och här följer några summerade exempelbilder med DSS. Först vintergatan med M16 och M17, där 3 minuters exponering ger en tydligare bild av ett mycket komplicerat himmelsområde.

Sen några teleskopbilder, där jag liksom i går experimenterat med ”flatfälts”-korrigeringar för att kompensera för den kraftiga vinjetteringen i teleskopet (centrum ljusare än kanterna). Även om det inte är perfekt blir det i vart fall bättre än det brukar.

Stjärnhopen M11 var imponerande redan på 1 minut, men en 3-minuterssumma visar ännu tydligare både hopens och det omgivande vintergatsfältets imponerande stjärnrikedom.

För M27 visar 3-minutersbilden intressant struktur i de svagare delarna av nebulosan

Galaxen M33 är den som vinner mest på längre exponeringstid. Här är DSS-summan av 5 bilder (6 minuters exponering), och man ser de oregelbundna spiralarmarna mycket längre ut från kärnan.

4 september 2016

Fint väder, stora kikaren igång…

Jag var lite för sent ute för att (bortifrån vägen) se de sydligaste delarna av vintergatan, men redan på en 30s-bild (35mm/2,8) kan man se ett antal kända Messierobjekt, hopar och nebulosor.

C_5147

Siktar man lite högre hamnar man i rika stjärnfält mellan Örnen och Svanen, men med en mycket iögonenfallande grön prick. Det är Hantelnebulosan M27 som med så här kort brännvidd bara avslöjas av färgen. Man kan möjligen också ana en diffus fläck i Pilens stjärnbild, klothopen M71.

C_5153

Sen ägnade jag en stund åt att ta fler ”horisontbilder” från min nya kikarplats. För att veta när olika objekt är observerbara är det viktigt att ha koll på luckor och hinder, och råmaterialet är förstås stjärnbilder tagna vid någon given tidpunkt. (Sen är det ett stort jobb att identifiera stjärnor och översätta till en höjd/azimut-kurva som jag till sist kan lägga in i mitt ”planetarie”-program i datorn.)

Kvällens huvudmål var dock att försöka få igång GoTo-systemet med ”stora kikaren” SW200 på stativet, och därmed kunna ta bilder genom den också. Det gick förvånansvärt smidigt, och här är först M27 med 1000 mm brännvidd. En minuts exponering är för lite, men man ser en grön ”hantel” med rödaktiga kanter, utkastad av en jättestjärna vars heta kompakta kärna anas i centrum.

CA5819

Av ”planetariska nebulosor” är M27 ovanligt stor, och den allra kändaste, ”Ringnebulosan” (M57) mer typisk. Här ser vi en motsvarande 1-minutsexponering av M57. Den ljusstarka stjärnan uppe till höger är beta Lyrae, i sig en intressant dubbelstjärna.

CA5826

Annars är det ju klothopar som gör sig allra bäst i bild, här först M13

CA5821

med den ofta förbisedda grannen M92

CA5823

Nära den uppenbara Andromedagalaxen (M31) på himlen finns ”Triangelgalaxen” M33, som dock är mycket svårare att se och kräver mörk himmel. Enminutsbilden visar svaga och oregelbundna spiralarmar, men man inser att den är ett stort och spännande objekt. Avståndet till M33 är ungefär som till M31, 2,5 miljoner ljusår. Vintergatan, M31 och M33 är de tre stora galaxerna i ”Lokala gruppen”, vilken annars innehåller många mindre galaxer.

CA5829

Jag har några fler exponeringar att jobba med i DeepSkyStacker, men för det mesta blir summabilderna inte särskilt snygga. Här i alla fall M27 på 2 minuter

På en 2-minuters M13-bild ser man nu lite tydligare en liten suddfläck ovanför till vänster. Det är galaxen NGC 6207, omkring 35 miljoner ljusår bort. Trots att M13 är en av de närmaste klothoparna ligger den drygt 20000 ljusår bort, medan de flesta stjärnor man ser på bilden ligger inom några få tusen ljusår.

Särskilt M33 blir tydligare på 2 minuter, även om bilden är rätt brusig.

27 augusti 2016

Messiersightseeing

Vädret var klart, och kikarstativet rätt inställt. Jag kunde för en gångs skull använda GoTo utan missöden, så att valt objekt centrerades nästan perfekt i Megrez-teleskopet (f=360mm, f/5). Så det blev en runda snabbfoton på kända Messierobjekt, bara för att det gick…Bilderna är från 2-4 delexponeringar, kombinerade i DeepSkyStacker och sedan finjusterade i min vanliga fotoeditor.

Först ser vi den stora klothopen M92 (som jag ofta försummat för att den inte är lika lätt att hitta som M13…), 2,1 minuter total exponering

Sedan den vackra spiralgalaxen M101, som jag också flera gånger missat och därför nu prioriterade med fyra exponeringar, totalt 7,5 minuter. Dvärggalaxen NGC5474 är en fysisk följeslagare till M101, dvs de ligger båda omkring 21 miljoner ljusår bort

Nästa bild visar en ovanligt rik och kompakt öppen stjärnhop, M11, 3,8 minuters exponering. , Den ligger i ett vintergatsområde med många mörka stoftmoln, som syntes även på en bild 23/8

Man kan förstås inte förbigå M13, norra stjärnhimlens paradexempel på klothop, här med 5,4 minuters exponering

Likaså obligatorisk är den stora planetariska nebulosan M27, ”Hantelnebulosan”. Med 8,1 minuters exponering ser man även de svagare delarna, men hantel syftar alltså på en tydlig dubbelstruktur i de ljusare partierna i den utkastade gasen. (Man ser också att kvällen nu började bli disig, så att de ljusa stjärnorna har en halo kring sig).

Vår granngalax M33 kräver ännu bättre väder och längre exponeringar för att komma helt till sin rätt, men redan denna 8,5-minutersbild visar den intressanta spiralstrukturen

Nära Deneb ligger den s.k Nordamerikanenulosan, ett vätgasmoln med skymmande stoft som ger en illusorisk ”Mexikanska golfen”. En vanlig kamera är så okänslig för rött ljus att många amatörastronomer ”moddar” sina (=plockar bort infrarödblockerande filter) för att få bättre bilder av himlen många röda vätgasmoln. Även med min omoddade kamera får man dock här en ganska bra bild av nebulosan.

Jag siktade åter mot Neptunus bredvid lambda Aqr, och fick åter på köpet ett antal spår av geostationära satelliter

CA5800

På uppförstorade detaljbilder kan man se att Neptunus rört sig ett litet stycke sedan den 23:e. Den är precis i opposition (2/9) och ‘backar’ alltså åt höger längs ekliptikan

CA580w

Parallellt med Megrez-fotona försökte jag ta bilder med min andra kamera (EOS450 med 35mm f/2,8) på iOptron-stativet, men det blev lite slarvigt. Karlavagnen hamnade snett, och jag märkte inte den intressanta ”dubbelsatelliten” till vänster. (Ändpunkterna för båda spåren finns med, dvs det måste ha varit två satelliter efter varandra i nästan samma bana. Heavens-above ger ingen bra identifiering)

C_5131.jpg

Synfältet är precis lagom för Polstjärnan och Lilla Björnen

C_5134

eller Cassiopeia. Det är slående hur många svaga stjärnor som syns med bara 30 sekunders exponering!

C_5135

Till sist övergick jag till att ta bilder av trädhorisonten från min nya standardplats. Eftersom träden finns nära hamnar toppar och luckor nästan en timme längre västerut, så det är klart viktigt att ha koll på…

25 augusti 2016

Kikaruppställning

Vädret var varmt och skönt, men mycket disigt. Min HEQ5-montering får så länge stå utomhus under regnskydd, och jag ägnade en stund åt att försöka orientera den korrekt. Det blir ju en helt annan stabilitet och följnoggrannhet än med det portabla iOptron, men i gengäld en massa skymmande träd…Det gick knappast att ta några användbara bilder, men jag testade Goto-systemet mot M13 och fick denna 200mm-bild av hopen under en disförstorad eta Herculis. Skam till sägandes fick jag på kamerans lilla bildskärm för mig att eta var M13 och tog flera bilder med eta i centrum av bilden och M13 utanför…

CA5771

En 70mm-bild av M15 visar ännu tydligare disets inverkan. Det stora blaffan är stjärnan Enif, och om man inte vet var M15 ligger är det inte lätt att skilja den från en stjärna!

CA5782

En 200mm-bild visar M15 som uppenbar klothop, och turligt nog finns även Pallas kvar i nederkanten.CA5779

Här har jag förstorat upp området med Pallas på bilden från 23/8, och det är lätt att se hur småplaneten har rört sig

CA57xx

23 augusti 2016

Roligheter och problem

Vädret var ganska klart, men med en del tunna dismoln. Jag satte en kamera med teleobjektiv (130mm f/4) på iOptron-stativet och gick iväg en bit till ett ställe med fri horisont åt sydväst för att åtminstone få några översiktsbilder av de många stjärnhopar och nebulosor som finns ditåt. (Jag når dem aldrig med teleskop för några ordentligare studier). Stativet var inte riktigt med på saken dock, utan glappade så att bara en bild av fyra eller fem blev användbar. Av någon outgrundlig anledning var problemen mindre i andra riktningar, så jag fick några bilder till sist.

Här först en av himlens finaste öppna stjärnhopar, M11. Den ligger i den lilla stjärnbilden Scutum(Skölden), mest känd för sina mängder av svaga vintergatsstjärnor (”Scutum-molnet”). Det beror mest på att där inte finns så många mörka stoftmoln, vilka annars skymmer bort stjärnorna. En stjärna som sticker ut med sin rödaktiga färg är V Aql (Aql=Örnen, närmaste stjärnbild norr om Scutum), vilken som många andra av sin sort också varierar i ljusstyrka.

CA5746

Nere vid horisonten var det molnigare, men man kan ana den tvåfärgade Trifidnebulosan (M20). Lagunnebulosan (M8) är dold i molnen, men vi ser också de två klotformiga stjärnhoparna M22 och M28 nära lamda i Skytten (Sgr), ”tekannans lock”.

CA5748

Lite högre upp finns ”Svan”-nebulosan M17 tillsammans med tre öppna stjärnhopar (M23, M25 och NGC 6645)

CA5767

(Om man vänder nebulosan med söder uppåt kan man med lite fantasi se den som en simmande svan på väg åt vänster).

Picture saved with settings applied.

Ovan har jag pekat nära stjärnan lambda i Örnen (för M11) och lambda i Skytten (för M20 m.fl.), och av en lustig slump ligger planeten Neptunus i år nära stjärnan lambda i Vattumannen (Aqr), så den är ovanligt lätt att hitta. Mitt i bilden ser vi ett starkt och flera svagare streck. Det är geostationära satelliter som när kameran följer himlens rörelse blir synliga på detta sätt.

CA5758

 

Asteroiden nr 2 Pallas har en mycket ovanlig bana som kan föra den långt ovanför (eller under…) ekliptikan. Förra året kunde man se den i Herkules och Ormbäraren, och just nu är den i en gynnsam opposition i Lilla Hästen (Equ). På bilden ser vi också den ljusa stjärnan Enif (epsilon i Pegasus) och den klotformiga stjärnhopen M15. Denna är så liten och kompakt att man här knappast kan skilja den från en ljus stjärna.

CA5757

Mitt i Svanens stjärnbild hittar man som vanligt den långperiodiska variabeln chi Cygni. Den närmar sig nu sitt maximum och är lätt att urskilja. I minimum kan den vara tusen gånger ljussvagare, och det är då inte lätt att identifiera den säkert bland alla svaga grannstjärnor. (Satellitspåret t.h. kan man via heavens-above.com identifiera som ”Cosmos 1125 Rocket”).

CA5760